SAAB och dess svanesång

Hur i hela världen kan man i dagens internationella företagsklimat och i och med den ökade globaliseringen fortfarande tro att man kan göra lite som man själv tycker är bra, och fortfarande attrahera kunder? Jag tänker givetvis på ett av våra försvars-spinnoff-projket, SAAB, som tror att dom kan bygga bilar hur dom vill. I veckan hade jag det tveksamma nöjet att köra en ny SAAB 95 etanol fram och tillbaka till Ängelholm i fem dagar. Dom uppenbara sakerna som sticker i ögat är SAABs styvnackade, fullständiga oförmåga att flytta tändningslåset till ett normalt ställe, samt valet av bokstaven Phi för att beteckna medelvärde i sin display.

Hur tänkte dom egentligen?

Och varför i hela friden måste man lägga i backen för att plocka ut tändningsnyckeln? Och varför i hela friden placerar man tändningslåset på ett ställer som attraherar grus, smulor, coca-cola, glass och annat mög? Och varför i hela friden har man överhuvudtaget fastnat i 1900-talstänkandet att man alls skall ha en nyckel, när resten av den civilicerade värden håller på att gå över till smartcards, söta små power-knappar med ingångs-system som känner av din mobiltelefon eller till och med kommunicerar trådlöst med blåtand?

Nej, SAAB, ingen kommer att sörja er bortgång om ni fortsätter envisas med att hålla på tekniska lösningar som bara en liten minoritet tycker är en bra idé.

Brinn, dator, brinn!

Som en före detta kollega brukar säga om Windows Media Center: “Man måste ju tänka på att fastän det ser ut som TV och beter sig som TV, trots allt bara är en dator“. Saker och ting ställs verkligen på ända när man inte kan spela in (eller titta på) sitt favoritprogram, bara för att ett nätaggregat behagar brinna upp. Tur att man hade ett i reserv hemma, även om det inte stämde 100% (notera den vacka temporärfixen med en överdimensionerad sockerbit).

Galet många sladdar som säkerligen gör någonting vettigt.
Galet många sladdar som säkerligen gör någonting vettigt.

Renault Mégane – Bilen som inte tål svenskt klimat?

Nu börjar vi faktiskt lacka ur. Vår Renault Mégane av 2002 års modell har varit ett riktigt sorgebarn från början. Det verkar som att franska bilar inte klarar av att stå utomhus? Första problemet uppstod omedelbart efter inköpet men uppdagades först när den fått stå utomhus i någon månad. Det började lukta fuktigt och unket i kupen och när jag till slut tog mig i kragen och leta efter eventuella fel upptäcktes en rejäl pöl med vatten som stod stilla under gummimattan på pasagerarsidan. För att göra en lång historia kort så åkte bilen in på garanti och åtgärder en tre-fyra gånger och sista gången kom den tillbaka med ett “vi hade visst missat att täta ordentligt när vi bytade vindruta” (vilket försäljaren helt och hållet underlåtit att tala om för oss). Under dom värsta stunderna så såg det ut såhär illa:

Plask, plask, plask

Efter detta trodde man att problemen skulle vara över, men inte då. Strax därefter började bakrutetorkaren att rosta sönder, ända in till fästet. Fajn, den utsätts för mycket fukt, smuts och annat som sugs upp bakom bilen i lite högre hastigheter, men vafan… Andra tillverkare har ju löst det. Det kan ju knappast komma som en överaskning. Kombi-modellen har ju några år på nacken. När vi ändå uppehåller oss vid bakrutan kan man nämna att det numera skvalpar i den. Jodå, ni läste rätt. Troligen tränger det in vatten ovanifrån eller genom baksug vid färd, som sedan inte kommer ut. Otätt helt enkelt, men bara in, inte ut.

Nästa problem var när höger bakruta, som är tvådelad i designen – en fast del längst bak som separeras med en gummilist mot en rörlig del som går att veva ner, började läcka in vatten. Både den rörliga delen, som tydligen inte går ända upp till kanten längre, läcker, vilket är illa i sig, men vad som är ännu värre; den fasta delen som det inte går att påverka hur högt upp den skall sitta, läcker oxå den in vatten utifrån.

Och nu i helgen, droppen (haha) som fick bägaren att rinna över: Trots att bilj***ln nu stått stilla i ett uppvärmt och mysigt 22 grader varmt och torrt garage i sex veckor efter frugans nedkomst, med undantag av tre (3!) resor i vackert väder, har det läckt in vatten i höger dimljus fram, som ligger och inte kommer ut av någon anledning.

Fukt, fukt, fukt
Fukt, fukt, fukt

RIDÅ!

Aldrig mera Renault!

Min nya vardag

Att gå från att ha varit root, AD-admin och lokal administratör samt ha full kontroll på nätverk, servers och datorer till att vara så här nedlåst är en svår och tålamodsprövande resa. Som tur är finns det andra saker som väger över åt andra hållet, och jag har ju alltid mina egna system hemma att pilla på.

Tillbaka till verkligheten

Alla i familjen tycker det är vansinnigt skönt att slippa sjukhuset. Tristessen, maten, dom deprimerande mintgröna pastellväggarna, ja hela klabbet. Allt utom personalen faktiskt. Dom har varit fantastiska i sin professionella roll som “personal trainers”, psykologer, läkare, kuratorer, doktorer, städare, kontorister och sköterskor. En stor eloge till förlossningen och BB på Länssjukhuset i Halmstad!

Men nu är vi äntligen hemma, och den ömma modern, på mer än ett sätt, pustar ut i soffan i sin favoritställning, oftast tidigare mest sedd på sena fredagkvällar; huvudstupa sidoläge med fjärrkontrollen i krampaktigt grepp, en meningslös TV3-såpa på hög volym och med ljudliga snarkningar.

Jippie! Jag överlevde bilfärden hem!
Jippie! Jag överlevde bilfärden hem!